Category: Sun Times News

Several of the paintings have tactile grotesque growths of oil paints. There are plants, textiles and playful creatures just on the edge of the unpleasant in Björn Camenius exhibition Tales from the basement at Galleri Lars Hjelm in Karlstad.

Björn Camenius – Bad Crops. Oil on canvas. Photo: Graziella Loyrette

There is something familiar about these environments and objects. What I see is not a real corncob depicted, this is an abstract depiction of how a typical corncob looks like, maybe a toy corncob or some supplies in a theatre show. Windows, pedestals, columns and plants. The paintings could be images of scenography painted with a theatrical filter.

For me, this filter derives from an aesthetics found in game graphics. The playfulness and fiction are scaled up and a more dangerous and more abstract decay comes into the pictures where shapes and faces are distorted. This, which I interpret as digital and glitchy abstracting, can equally be interpreted as the forces of nature that transcend through fast, determined color fields and textures creating continuous winding emergence and crooked movements in the images.

Björn Camenius – W K. Oil on canvas. Photo: Graziella Loyrette

A playful but destructive game is performed, a game that still stays just inside the edge of being beautiful, although it can be scary and messy. This dangerous and serious tone in the pictures is strong, there is beauty in all things messy.

Björn Camenius – Save the old theater. Oil on canvas. Photo: Graziella Loyrette

The image composition and the building of both characters and environments exude a directness in decision making. Often these foggy cold environments consist of a spherical lighting, preferably in purple twilight, where a variety of objects are placed and built into buildings, furniture, plants or characters and sometimes something more indistinguishable somewhere in between.

»It is said that I am in the picture,« says Lars Hjelm.

Fantasy worlds like these, I think, are created by dream states where a multitude of confusing images together form boundaries between being and becoming.

Graziella Loyrette was in Karlstad and became overwhelmed when visiting Sandgrund, the artist Lars Lerin’s very own permanent art gallery.

Lars Lerin – För dig naken, 2016-2017, Aquarelle. Photo: Graziella Loyrette

I approach them to see how they are made. What did the process look like? Is it from a photo or from a real environment? Is it sketched, masked, painted in several layers? These are water color paintings, lots and large.

»How can all this be made by one person?«
»A lonely house, just like the one we have«, I overhear some visitors exchanging thoughts around the artworks.

Forests, empty spaces, boat yards. Light, darkness and reflections in a wide color spectrum are captured in several works almost magically through the free aquarelle technique. Bodies and humans are more difficult to catch with these pigments floating around freely in water. But I think I understand that it’s not the places in themselves that attract, maybe it’s the people who are there and what they do there that interest us? At least that’s what I fantasize around.

Lars Lerin – Sjöfart, 2015, Aquarelle. Photo: Graziella Loyrette

Homoerotic motifs are featured in the series För dig naken, 2016-2017, which could be profile pictures from Grindr and Sjöfart, 2015, with historical motifs of sailors added to the edges of the beautiful environmental images, the pictures remind me of motifs from the Fassbinder film Querelle. These are an important addition to the beautiful paintings that, to me, otherwise become quite uninteresting when the enthusiasm of the reinforced realism is over.

Lars Lerin – För dig naken, 2016-2017, Aquarelle. Photo: Graziella Loyrette

There is plenty of seating. It’s needed. This feels like a mix of us strolling around in a park or being in some kind of training facility to train us to digest a lot of pictures. Walking around among pictures in this way is something else than seeing them flick past in the flow of a screen, the materiality, the amount of work and the forces that made these images is so noticeable.

Aquarelle works by Lars Lerin at Sandgrund Konsthall. Photo: Graziella Loyrette

The amount of work is overwhelming. It never ends. I can not take in all this. And I do not think I want that anyway.

Graziella Loyrette var i Karlstad och blev överväldigad när den besökte Sandgrund, konstnären Lars Lerins alldeles egna permanenta konsthall. 

Lars Lerin – För dig naken, 2016-2017, Akvarell. Foto: Graziella Loyrette

Jag närmar mig dem för att se hur de är gjorda. Hur har processen gått till? Är det från ett foto eller från en miljö? Är det skissat, maskerat, målat i flera lager? Det är akvarellmålningar, massor och stora.

»Jag fattar det inte, hur hinns det med allt detta målande?«
»Ett ensamt hus, precis ett sånt som vi har«, hör jag några besökare utbyta tankar kring.

Skogspartier, ödsliga rum, båtvarv. Ljus, mörker och speglingar i ett brett färgspectrum fångas i flera verk nästan magiskt genom den fria akvarelltekniken. Kroppar och människor är svårare att fånga med dessa pigment som flyter fritt runt i vatten. Men jag tycker mig förstå att det inte är platserna i sig själva som lockar, kanske är det människorna som befinner sig där och vad de gör där. Det är sånt jag fantiserar kring i alla fall.

Lars Lerin – Sjöfart, 2015, Akvarell. Foto: Graziella Loyrette

Homoerotiska motiv återfinns i serien För dig naken, 2016-2017, som skulle kunna vara profilbilder från Grindr och Sjöfart, 2015, med historiska motiv av sjömän tillagda i kanterna av de vackra miljöbilderna, bilderna påminner om motiv från Fassbinder-filmen Querelle. Dessa utgör ett viktigt tillägg i dessa vackra målningar som för mig annars blir ganska ointressanta när entusiasmen över den  förstärkta realismen lagt sig.

Lars Lerin – För dig naken, 2016-2017, Akvarell. Foto: Graziella Loyrette

Det finns gott om sittplatser. Det behövs. Det här känns som en blandning av att vi strosar runt i en park eller är på en slags träningsanläggning för att träna oss att ta in mängder av bilder. Att gå runt bland bilder på det här sättet är något annat än att se dem flimmra förbi i flöden på en skärm, den materiella tyngden, arbetsbördan och drivkrafterna som skapat bilderna blir så påtaglig.

Akvareller av Lars Lerin på Sandgrund Konsthall. Foto: Graziella Loyrette

Mängden verk är överväldigande. Det tar aldrig slut. Jag kan inte ta in allt det här. Det vill jag nog inte iheller.

There is a lot of darkness. In the middle of all this a tree with golden leafs is shining, in front of which Emanuel Tägil is performing The Countryside Smiles to the Ghosts EP in Bengtsfors. It’s incredibly cold. But that’s fine.

Emanuel Tägil performing The Countryside Smiles to the Ghosts EP in Bengtsfors, Emanuel Tägil and Martina Lundkvist. Photo: Graziella Loyrette

There’s a Death Star Above Us is performed with a fast traveling rhythmic beat transforming into rushing drums. We get to follow a poetic sentimental story. »We went skiing in the black death mountains for fun«, is one of several lyrics lines forming strong visual scenes while leaving room for expanding cognitions.

Emanuel Tägil. Photo: www.emanueltagil.se

A dramatic bird’s-eye view over dark scenes creates emotions moving just in between misery and hope. The forest green velvet jacket, ushanka-hat and overall wintry look of Emanuel Tägil on voice and guitar and Martina Lundkvist on choir and bass reinforce these cold stories. When traveling away from something, this is what I want to listen to, away from boredom and dangers through an unsettled avalanche towards another planet.

I look through a fence, I look at the performance standing on the road on the other side of a hill. Above me I see a place that does not seem to exist and I do not know how to enter. After a while I enter through some bushes to the mysterious intro of Go Back into the Woods You.

It’s nice to see Emanuel Tägil live, it’s the first time for me. I’ve listened to The Countryside Smiles to the Ghosts EP released in March 2018. It’s dark and cold, but everywhere there are lights in different colors. In small windows with curtains shadows are moving. In the background, several small fires are burning.

Emanuel Tägil on Spotify

Makeup, perfume and pink lighting takes us into a united exploration where everything is allowed, positive, empowering and affirming. Sissy Bomb by Martin Forsberg visualizes non-binary gender expressions.

Sissy Bomb by Martin Forsberg. Photo: Res

The introduction to the work we get from the from Vänersborg’s Library expresses a great love for the performance and at the same time seems to lack a vocabulary for what is wanted to be expressed. It is remarkable that the dancers are presented before the performance as two men who are challenging norms, which is misleading when Sissy Bomb’s clear and pronounced focus is on gender bending through non-binary gender roles and expressions. However, Sissy Bomb communicates and convinces quickly and self-evident, a binary gender system does not exist in this dominant soft and inconstant safe space.

Two people are applying make up, they sit on the floor next to each other. The venue in Vänersborg is filled with tulle, pink lighting and perfume scent. In microphones that transforms the sound to lighter or darker voices, they continuously tell what they are and how they change. Through this game they now decide what all around us is, they tell us what we are seeing. The make up takes them into a united trial where everything is allowed, positive, empowering and affirmative.

Sissy Bomb by Martin Forsberg. Photo: Res

The continuous transformation process soon expands on the stage. A pile of clothes is used to embody stories about different states and characters. One of many beautiful choreographic moments occurs when the dancers trough words are describing what each movement they make represents. One of many great things about dance is how it can make us understand how movements can make us relate to events, feelings and situations and make us move quickly between them. It is like these states are stored in our bodies and can be picked up. From movement to movement, we now move quickly to completely different states, places and events, and we seem to be existing in several femme-worlds at the same time. Through the music and sound of Tami T, the scene changes from a quiet, soft searching to a powerful, enriching synchronized dance.

In many contexts in society, unfortunately, we still have not reached to the point that it is acknowledged that there are more than two genders, and that all gender roles are changing and can be endlessly expressed.

Sissy Bomb by Martin Forsberg. Photo: Res

»For some young people, this is something new, they do not seem to know how to handle the situation.« Explains the dancer and performance artist Snorre Jeppe Hansen for Gallery Extra. This is why, Sissy Bomb is important, every young person should have the chance to visit this safe space.

»We have managed to get extra funding to show dance performances like these.« Says Thomas Johansson, Vänersborg Library. Thomas Johansson, saw the show the first time a year ago and is very happy to be able to take it to Vänersborg. The performance is shown for several pupils in the city.

Concept and choreography: Martin Forsberg
Dance and choreography: Casper-Malte Augusta, Snorre Jeppe Hansen and Daniel Jeremiah Persson
Music and sound: Tami T
Light design: Uli Ruchlinski
Sound design: Tanya Johansson
Production: Therese Johnson, Dansestation Turnékompani
Photo: Res

Smink, parfymdoft och rosa belysning för oss vidare in ett förenat prövande där allt är tillåtet, positivt, stärkande och bekräftande. Sissy Bomb av Martin Forsberg synliggör icke-binära könsuttryck.

Sissy Bomb av Martin Forsberg. Foto: Res

Introduktionen vi får av verket av Vänersborgs Bibliotek uttrycker en stor kärlek för dansföreställningen och verkar samtidigt delvis sakna vokabulär för det som vill uttryckas. Anmärkningsvärt är att dansarna presenteras innan föreställningen som två män som utmanar normer, vilket är vilseledande när Sissy Bombs tydliga och uttalade fokus kretsar kring genderbending genom icke-binära könsroller och uttryck. Sissy Bomb kommunicerar och övertygar dock snabbt med självklarhet, i det dominant mjuka och föränderliga scenrummet existerar inte ett binärt könssystem.

Två personer sminkar sig, de sitter på golvet bredvid varandra. Festsalen i Vänersborg är fylld av tyll, rosa belysning och partymdoft. I mikrofoner som förställer ljudet till ljusare eller mörkare röster berättar de kontinuerligt vad de är och hur de förändras. Genom leken bestämmer de nu vad allt runtomkring oss är, de berättar för oss vad det är vi ser. Sminket för dem vidare in ett förenat prövande där allt är tillåtet, positivt, stärkande och bekräftande.

Sissy Bomb av Martin Forsberg. Foto: Res

Den kontinuerliga förvandlingsprocessen tar snart plats i scenrummet. En hög med kläder används för att förkroppsliga berättelser om olika tillstånd och karaktärer. Ett av många vackra koreografiska moment infaller när dansarna genom ord beskriver vad varje rörelse de gör föreställer. En av många fina saker med dans är hur den kan få oss att förstå hur rörelser kan få oss att relatera till händelser, känslor och situationer och få oss att snabbt förflytta oss emellan dessa. Det är som att dessa tillstånd finns sparade i våra kroppar och kan plockas fram. Från rörelse till rörelse förflyttas vi snabbt till helt olika tillstånd, platser och händelser och vi verkar kunna befinna oss i flera femme-världar på samma gång. Genom musik och ljudbild av Tami T växlar scenen från stillsam, mjukt sökande till en kraftfullt, stärkande synkroniserad dans.

Inom flera sammanhang i samhället har vi tyvärr fortfarande inte nått fram till att det är en självklarhet att det finns fler än två kön, och att alla könsroller är föränderliga och kan uttryckas på oändliga sätt.

Sissy Bomb av Martin Forsberg. Foto: Res

»För vissa ungdomar är det här något nytt, de verkar inte veta hur de ska hantera situationen.« förklarar dansaren och performancekonstnöreren Snorre Jeppe Hansen för Gallery Extra. Därför är Sissy Bomb viktig, varje högstadieelev borde få chansen att besöka detta safe space.

»Vi har lyckats få extra finansiering för att kunna visa dansföreställningar som dessa.« säger Thomas Johansson, Vänersborgs Bibliotek. Thomas Johansson, såg föreställningen första gången för ett år sedan och är jätteglad att kunna ta den till Vänersborg. Föreställningen visas för flera högstadieklasser och gymnasieklasser.

Koncept och koreografi: Martin Forsberg
Dans och koreografi: Casper-Malte Augusta, Snorre Jeppe Hansen och Daniel Jeremiah Persson
Musik och ljudbild: Tami T
Ljusdesign: Uli Ruchlinski
Ljuddesign: Tanya Johansson
Produktion: Therese Johnson, Dansstationens Turnékompani
Foto: Res

Bildrutor mot en inre värld av olika känslostämningar. Kroppar, växtlighet eller tveksamma emojis? Precis så mångtydig, färgstark och uttrycksfull kan verkligheten ibland te sig. Eva Hansson är en av konstnärerna i Skapargruppen i Ekeby.

Eva Hansson – Dessa Skira. Olja på duk. Foto: Graziella Loyrette

Skapargruppen i Ekeby får låna möbelbutikens lokal när sommarsäsongen är över. Skapargruppen är en konstnärsdriven förening, deras utställningar är mycket välbesökta. Hela tiden kommer det in nya grupper av besökare i lokalen. Det som lockar utöver konsten kanske är kaffet, flera olika sorters kakor och det varma och personliga välkomnandet som varje besökare ges. 

Eva Hanssons oljemålningar är tätt placerade på möbelbutikens vita vägg med brun bård. Framför tavlorna står blå och vita stolar redo för kaffe och samtal med konstnärerna. Lokalen har lånats tillfälligt för Skapargruppens konstutställning i Ekeby. Direkt vid första anblicken är Eva Hanssons målningar lekfulla och fantasifulla. Efter en stund känns motiven också realistiska, det känns som att jag sett dessa färger, texturer och mönster i naturen. Lavar och mossa på stenar, bubblor i vattendrag eller skarp sol i motljus. Vår omgivning kan se ut på det här sättet. Precis så färgstark och uttrycksfull kan verkligheten ibland te sig.

Färgfält i gult, rött och blått balanseras mot varandra och skapar ett fullspectrum i motiven som bidrar till den oförklarliga igenkänningsfaktorn. Återkommande i målningarna ställs färgfält i relation till varandra för att skapa former, djup och rörelse i bilderna. Texturen är viktig för bildspråket, handen har lämnat tydliga spår av både hastiga spetsiga rörelser och mjuka former som lyckas skapa dramatik i relation till varandra. Tittar jag närmre eller återkommer till ett motiv vid ett senare tillfälle så finns här alltid mer att upptäcka. På vissa ställen tycker jag mig urskilja, kroppar, växtlighet och en tveksam emoji bland de många cirklarna.

Tavlorna är tätt placerade ovanför en brun bård. Eva Hansson, utställningsvy, Skapargruppen, Ekeby. Foto: Graziella Loyrette

Vår hjärna matas ständigt med bilder genom foto, video och illustrationer på Internet och vi lär oss att tolka våra visuella intryck som tydligt strukturerade och stiliserade. Ibland tänker jag att vi ser på allt i vår omvärld som om den vore en tecknad film, där allt är konkret, lättförståeligt och tydligt illustrerat. Men egentligen kan verkligheten ges lika många tolkningsmöjligheter som det finns ögonblick. Eva Hanssons uppradade motiv ovanför den bruna bården i möbelbutiken i Ekeby bildar en serie av fönster ut mot en inre värld av olika känslostämningar.

When states and groups are conquering and dominating, to them, more or less foreign territories it is called colonisation. Most countries in the world have been colonised and many countries and states existing today are created through colonialism. How’s this related to art?

World empires and colonies 1936. Illustration: CC BY-SA 3.0

Colonialism can be hard to define and limit. Colonial expansions through history have often taken form of conquests, robberies, slavery and massacres. In some cases the population of the conquered territories have died due to new diseases brought by the colonisers. A common form of colonisation is also cultural, political and technical impact that more or less erases the indigenous culture. This process of erasure of culture in favour for another dominant culture can also be defined through the expression cultural imperialism.

The most know cases of colonialism through history is the colonisation of Africa, United States and Australia, but there are colonisation wherever you look in history. Even a small and harmless country like Sweden practised colonialism in some ways, for example through the embarrassing New Sweden existing 1638-1655 by the Delaware river in North America and Sápmi, the historical land of Sami people, that was conquered through colonisation.

Traces of colonisation exists in how society, art and mainstream culture produces images of what the ‘usual’ human looks like, acts like, moves like etc. and positions this in contrast to the ‘unusual’ human, when actually us humans could all be super usual and unusual at the same time.

One idea towards a solution is to try to conflict and erase the normative structures that repeats and creates images of whats included or excluded in a social group. Artist and art institutions are in a great position to put some work in to this process towards making several worlds, terretories and life stories be co-existing on equal premisses.

Sources:
Horvath, Ronald J. (1972). A Definition of Colonialism. Current Anthropology, vol 13(1):45-57.
Nationalencyklopedin, online, 3th of november 2009, headword: kolonialism.

Photo: Lilith Performance Studio / Petter Pettersson

The crowd is gathered outside of Lilith Performance Studio waiting to be let in through the narrow staircase. Soon it will be obvious for us that we will fight until arms and heads fall off and the intestines drop out. Game On by Molly Lowe is both beautiful, uncomfortable and difficult to understand at the same time.

Secret clubs and closed societies is what I think of when we stand there in the queue. I remind myself that Game On is some kind of performance sports event we’re going to go on. For a while, I pretend that this is as obvious as it is for many to queue up for a football game, and I play with the idea that we go here regularly to watch the games going on here. Actually, I do not know what to expect.

Several people in the audience I know from before, some are familiar faces from Malmö’s cultural life. The tickets for all shows are already sold out by sms-booking, to a price that the audience itself has decided. In some ways, we are a close secret group gathered here to take part in our kind of sporting event.

The crowd is divided into the red and the blue team. A blue person with intense black eyes dressed on me my competition hood, a blue-shimmering cloth with a number is now hanging over my body, the meeting was an intimate situation where I felt safe and well taken care of. I am then guided on. I get some paper and understand that I should buy a souvenir.

Commercialism was in focus when we got this bundle of papers. It was a just dot printed on them. Soon I realized they were money. This currency soon became valuable, after a while popcorn sales and sausages also came out. These things I bought were now really my things, I was thinking about what more I could afford to buy.

The scenography is amazing two full soccer teams of hand-sculpted dolls connected to rotary wheels on each side of the playfield. I quickly get an understanding of what might happen. Sometimes I got the idea that this was a queer room, perhaps because of the fancy costumes, the  fiction and drag-aspect of the characters. There was something with this colorful look that tricked me into understanding it as a queer theme. But often the feeling of a queer room disappeared quickly, or it never really was there. Perhaps because the audience still acted like it was a football game. All that glimmers is not queer.

Photo: Lilith Performance Studio /Henrik Andersson 

It was a masculine room, the environment was tough and cold, whats colorful in here was always just mascot-, carnival- and football glitter. I had bought a big blue hand, a soccer souvenir that I could feel comfortable with, but I did not know how to handle it. I’m not comfortable screaming and cheering. I started waving a bit with it, using it like a sun feather, then my audience neighbour pulled up their glitter and waved a bit with it. Finally I put down the foam rubber hand and used it as a seat cushion.

The game is in full swing, some in the audience are chosen to spin around the dolls. I’m impressed by how Molly Lowe has got everything in the game to flap smoothly. The audience in the red and blue teams now compete against each other. Even though we got there as a united group. It reminded of a football game, but it was not. I thought about how I will have this expereience with me next time I’m on a sports event. I felt I was chosen, that I have arranged this for myself, getting the opportunity to experience a football game like this one.

The sound of childbirth and crying people was mixed with the cheering of the audience. The light was dimmed and the room was filled with smoke. Soon these beautiful horrible reality-grabbing moments occurred, where I got shakes and began to think of people who are fighting. People who fight for something they do not know what it is, ruled by others. We causally agree to split into two teams, and then it is obvious that we will fight until the arms and legs fall off and the intestines drop out. I was thinking of war of course. I think this happened about three times during the performance.

The story could have been made stronger if the scenes were put more in contrast to each other, and it might would have made it more accessible to someone like me who sometimes get a bit bored. That also would have made it more showy. But perhaps it was important that there were long moment without anything new happening, because probably this aspect make the performance more similar to a soccer match. An exciting storytelling technique was used when one in the audience got an outburst and kicked the sack when it went badly in the game. We were accompanied by live camera how this audience was abducted.

Photo: Lilith Performance Studio / Petter Pettersson

This can’t be for real, was my thought when I saw some audience reactions in the game, nobody would play the game so hard? Afterwards I came in conversation with others in the audience about the experience, someone from the audience told me that everything was for real, and that its natural to express those emotions. The person who said this to me was one of them who earlier in the game screamed “throw the ball now to hell so it’s possible to play!”

Parts of the text was developed in conversation with Rasmus Raphaëlle Östebro.

Foto: Lilith Performance Studio / Petter Pettersson

Publiken samlas utanför Lilith Performance Studio i väntan på att bli insläppta bakvägen uppför en brant smal trappa. Snart ska det bli helt självklart för oss att vi ska slåss tills lämmarna trillar av och inälvor trillar ut. Game On av Molly Lowe är lika vacker som obekväm och svårbegriplig.

Hemliga klubbar och slutna sällskap tänker jag på när vi står och köar, jag påminner mig om att Game On är någon slags performance-sport event som vi ska gå på. För en stund låtsas jag att det här är lika självklart som det för många är att köa in till en fotbollsmatch, och leker med tanken på att vi går hit regelbundet för att titta på matcherna som pågår här. Egentligen vet jag inte alls vad som väntar.

Flera i publiken känner jag sedan tidigare, vissa är bekanta ansikten från Malmös kulturliv. Biljetterna för alla föreställningar är redan slutsålda genom sms-bokning, till ett pris som publiken själva fått bestämma. På vissa sätt är vi kanske ett slutet hemligt sällskap som samlats här för att ta del av vår sorts sportevent.

Publiken delas upp i det röda och det blå laget. En blå kropp med intensiva svarta ögon klär på mig min matchtröja, ett blåskimrande skynke med en siffra som hängs över min kropp, en intim situation där jag kände mig trygg och väl omhändertagen. Jag blir sedan guidad vidare, jag får papperslappar och förstår att jag borde köpa en souvenir. 

Kommersialism stod i focus när vi fick en bunt med papperslappar, det var en egentligen bara en obetydlig prick på dem. Snart förstod jag att de var pengar. Dessa sedlar blev snart värdefulla på riktigt, efter ett tag kom popcorn-försäljning och korv också ut. Jag tänkte väldigt mycket på att det här nu var mina saker som jag hade köpt, och funderade över vad jag hade råd att köpa mer.

Scenografin är häpnadsväckande två hela fotbollslag med nakna handskulpterade dockor kopplade till vridrattar på andra sidan sargen. Jag får snabbt en förståelse för vad som kanske kommer att hända. Ibland fick jag för mig att det var ett queert rum, kanske pga det pråliga, kostymerna och fiktionen och dragaspekten i karaktärerna. Det var något med det här färgglada som lurade in mig i att förstå det som en queer tematik. Men ofta försvann känslan av ett queert rum snabbt, eller den stämde aldrig riktigt. Kanske för att publiken fortfarande agerade som att det var en fotbollsmatch. Allt är inte queert som glittrar.

Foto: Lilith Performance Studio /Henrik Andersson 

Det var ett maskulint rum, miljön var hård och kall, det färgglada här var alltid bara maskot-, karnevalestetik och fotbollsglitter. Jag hade köpt en blå hand att vifta med, en fotbollsassecoar som jag kunde känna mig bekväm med, men jag viste inte hur jag skulle hantera den. Jag är inte bekväm med att skrika och bröla. Jag började vifta lite med den, fläkta mig med den som en solfjäder, då tog min publikgranne upp sitt glitter och viftade lite med det men det kändes som att flera i publiken inte riktigt hängde med. Tillslut satte jag mig på skumgummihanden och använde den som sittkudde. 

Spelet är verkligen igång, några i publiken väljs ut att snurra runt dockorna. Jag imponeras över hur Molly Lowe har fått allt i spelet att klaffa. Publiken i röda och blå laget tävlar nu så självklart mot varandra. Fast att vi kommit dit som en enad grupp. Det påminde om en fotbollsmatch men det var inte det. Jag tänkte på att nästa gång jag är på en fotbollsmatch kommer jag ha detta med mig. Jag kände att jag var utvald, att jag har ordnat detta för mig själv, att jag får gå på en fotbollsmatch som ser ut på det här sätet. 

Ljudet av barnskrik och människor som gråter blandades med hejarop från publiken. Ljuset dämpades och rummet fylldes med rök. Snart inföll sig dessa vackra hemska verklighetsgripande momenten där jag fick rysningar och började tänka på människor som krigar. Människor som slåss för någonting som de inte vet vad det är, styrda av andra. Att det är helt självklart att vi går med på att dela upp oss i två lag och att det sedan är helt självklart att vi ska slåss tills lämmarna trillar av och inälvor trillar ut. Jag tänkte på krig såklart. Jag tror det här hände under ungefär tre gånger under föreställningen.

Berättandet kunde ha gjorts starkare om scenerna stått mer i kontrast mot varandra, och det kanske hade gjort det mer tillgänglig för mig som stundtals tyckte det blev lite långtråkigt, det hade också gjort det mer showigt. Men det kanske var viktigt att det fanns långtråkiga stunder mätt i show-mått, för det hör nog till ett sådant här arrangemang och gör det mer likt en fotbollsmatch. En spännande berättarteknik användes när vi fick följa karaktärerna bakom scenen med live kamera.

Foto: Lilith Performance Studio / Petter Pettersson

Det kan inte kan vara på riktigt, tänkte jag när jag såg vissa publikdeltagares reaktioner i spelet, ingen skulle väll leva sig in så i spelet? Efteråt kom jag i samtal med andra i publiken om upplevelsen, det kom då fram någon från publiken till mig och sa att allt var på riktigt. Den som sa det hade också skrikit ut ”Kasta bollen nu för i helvete så det går att spela!”

Delar av texten har utformats i samtal med Rasmus Raphaëlle Östebro.