Salka Hellbacka arbetar med skulptur.

“i rörelsen lossnar ett redan brustet hej, trösklarna, stycket, som isen som salens klara grimasch. henri bergson understryker att skrattet alltid tycks vara i behov av ett eko. vi utbrister aldrig lika rytmiskt i känslan av att vara avskilda andra och på ett ungefär rör det sig om att utbrista när det mekaniska synliggörs, när oanpassingsbarheten blottas. kanske om det som tilldelas i retur, som när vi nyss skulle konstatera ridåerna i atomerna, men försvinner ner i diket mellan hjärtat och hallen igen. ljusåret går upp i sömmarna, den sociala verklighetens solklara mentol vidrör sitt egna trassel al dente. vi minns att vi nyss glömde huruvida en delfin skulle passerat genom belysningen, gruset och glittret vid entrén, böljande kärna, bukett. dörrmattan avtar och vi minns att vi nyss glömde att skelettet börjar i taket.” 

Text av Christofer Degrér